amason

Den 10 augusti tittade "Andersson" ut. Arbetsnamnet är nu utbytt mot Vilgot Erik Nordkvist och vi tycker förstås att han är sötast i världen! :) Bråttom ut hade han också, eller en mamma som inte förstod att värkarna var på allvar. Jag började få värkar vid 03 på natten, hade kontakt med förlossningen ett par gånger under förmiddagen innan vi bestämde oss för att åka in. Vi parkerade utanför Sollefteå sjukhus 14.19 och hann inte vara inne på förlossningen speciellt länge innan han kom ut kl. 15.45. Fort var det gjort! I efterhand känns det skönt att det gick fort, men just då kändes det mer kaosartat...

Nu har vi så smått börjat landa här hemma. Lillkillen är snäll med oss och vi lär känna varandra mer och mer för varje dag.

För övrigt är har jag ju utlovat bilder på det färdiga köket, men det lär dröja ett bra tag till skulle jag tro... Vi har som annat för oss på dagarna numera. :) Men nu har ni i alla fall fått se hur han ser ut.

Sitter och försöker ladda upp bilder så ni får se hur det går med huset, men det vill sig inte. Sidan laddar och laddar, men inga bilder vill visa sig så tyvärr... Vi har kommit mycket längre än vad ni ser på de senaste bilderna men det tänker jag inte skriva om nu.

Istället tänker jag berätta att jag och Andersson delat kropp i snart 26 veckor. Jag var till barnmorskan idag och där verkade allt bra förutom att järnvärdet var lite lågt. Fick information om säkerhet i bil, amning, att förlossningen kommer ske i Sollefteå mm. Barnmorskan jag går till ger ett så lugnt och stabilt intryck, jag känner mig trygg på hennes kontor och det är skönt. Det är så mycket tankar nu som inte känns lugna och trygga så hennes lugna blick var underbar.  Jag har framförallt tänkt på tiden fram till förlossningen och till dess att barnet är ute, vilket enligt BM är väldigt vanligt. Däremot har jag inte funderat så mycket på tiden efteråt, hemma, men det är ju faktiskt då allt börjar. Det är då vi står tillsammans som föräldrar och ska få dagarna att fungera tillsammans med vår nya familjemedlem. Hjälp vilket ansvar! Just nu känns det nästan övermäktigt och till och med skrämmande, men på något sätt tror jag ändå att det kommer att gå. Så många andra har ju gjort det innan! Känslomässigt har den här veckan bjudit på ett svajigt humör och det är en sån lycka att jag har en förstående man. Ibland måste tårar få rinna för att lätta på trycket. Det är väl just när trycket på insidan är högre än vanligt som jag känner ett behov av att skriva av mig. Så hör ni inget alls kan ni nog räkna med att livet rullar på fint med bebismage, husrenovering, jobb och kärlek!

Nu ska jag ge mig på middagen, pappa kommer ikväll och hjälper till här hemma. Även svärföräldrarna, toppenbra!

(Äh nummer 2 är att det här inlägget känns otroligt osammanhängande, men det får ni ta... Tror att ni som läser vet vem jag är, har inte så stor läsarkrets så det gör väl kanske detsamma om det är rörigt. ;))

Ja, alltså Andersson... Det är en relativt ny bekantskap i mitt och D's liv. Jag har väl hunnit bekanta mig lite mer med Andersson än vad D har rent fysiskt. Den här veckan hälsade de på varandra och fick fin kontakt, hud mot hud. :) Man kan ju tycka att Andersson är ett konstigt namn, men vaddå! Något ska man väl kallas för. Andersson känns ju ändå mer personligt än "Den" eller "Det". Det tycker då jag i alla fall.

Skämt å sido kan jag inte riktigt förstå att det redan gått 21 hela veckor, vi går in i 22:a idag enligt beräknat datum. Det är ju halvvägs! Andersson är vaken just nu och buffar lite ibland. Jag brukar lägga handen på och får då någon sorts känsla av kontakt. Tveksamt om Andersson känner likadant, men men... Magen syns nu och naveln är nästan slät vissa tider på dagen! Det tar emot lite att böja sig ner djupt, men det går fortfarande. Annars mår jag nästan oförskämt bra och det är jag glad för. Ingen önskar sig väl krämpor.

Just nu är det mycket annat som händer som tar bort en del fokus från Andersson. Det är renovering, praktik genom komvux och vikariat på gång. Tror på ett vis att det är bra, men det gör det hela med barn lite mer overkligt och långt borta. Men ju längre tiden går börjar jag förstå vad som är på gång. Det är väl bara att det där som man tänkte på för några år sedan om att fixa mysigt barnrum och sy babykläder innan nedkomst har lagts på is. Det blir då inget barnrum förrän det stora projektet med kök och vardagsrum är klart och inte tror jag att jag kommer hinna sy speciellt mycket kläder heller. Blir nog mer fokus på att sy gardiner först och främst! ;) Men när de är små växer de ju ändå ur allt så snabbt. Bättre att satsa på att sy när de blir lite större! :)